Bergdala Spinnhus


Så stampa' vi vadmal

om efterbehandlingar av handvävda tyger, del 1

Kerstin Fröberg, Ingrid K Hanssen

Vi har i flera år forsökt hitta praktiskt genomförbara sätt att efterbehandla handvävda tyger så att de får bästa möjliga egenskaper och finish. Eftersom "Yllevävar med beredningar" är Riksföreningens nästa tema börjar vi med att berätta om hur man kan bereda ylletyger till vadmal.

Vävare har ofta en mycket sämre kunskap om efterbehandling av handvävda tyger än de har om färg och form, bindemönster eller analys. Utan efterbehandling förblir det handvävda tyget bara en råväv - "trådig" och utan fall, smidighet och ibland även utan styrka. Skillnaden mellan råväv och tyg är uppenbar när det gäller vadmal men alla tyger påverkas i större eller mindre grad. När vi frågade vävarkollegor om deras definition av vadmal blev svaret oftast att det är ett ylletyg som är så hårt efterbehandlat att man inte längre kan urskilja bindning eller enskilda trådar.

I facklitteraturen finns många olika beskrivningar av vadmal. En intressant detalj är att ordet från början inte betecknade någon speciell vävkvalité - från början var det ett värdemått, dvs något man kunde handla för. (Kjellberg, Ull och ylle; Kunskapens bok)

Vi beslöt att väva ylletyg och stampa det i en gammaldags vadmalsstamp för att själva se hela processen från råväv till den kraftigaste efterbehandlingen av ylletyg. Vi åkte till Vinje i Norge, där vi kunde hyra vadmalssstampen på Mjonøy under en helg.

Vi vävde i flera olika garnkvalitéer, bindningar och tätheter. Några vävar var glesa (enligt moderna rekommendationer - entrådigt ullgarn nr 7 med 6 tr/cm), andra var täta (enligt beskrivning i Ull och ylle, där trådgrovleken och varptätheten visserligen inte är angivna, men där det står att två personer vävde tillsammans, och de två personerna slog fyra gånger i öppet skäl och fyra gånger i omtrampat skäl, för varje inslag... alltså en mycket tät väv.) Somliga av våra vävar var av entrådigt garn i varp och inslag, andra av tvåtrådigt, och en av tunt fyrtrådigt. Alla vävar var av helylle, utom en som hade bomullsvarp. Tillsammans blev vi fem personer med över 100 meter väv som vi skulle stampa på Mjonøy. Det är ett kulturcentrum i Vinje, Telemark där det lokala Husflidslaget 1999 byggde en vattendriven vadmalsstamp. Ritningarna hade Hans Zetterkvist i Dala-Floda gjort - materialet skänktes lokalt och stampen byggdes av Arne Skevik som också är den som ansvarar för driften. En motor finns att tillgå om vattnet i älven inte räcker till för att driva vattenhjulet, något som kan hända om det inte har regnat tillräckligt. Vi var där i början av juni 2003 och då var det fortfarande tillräckligt med vatten i ån.

Själva stampen består av två tråg med två stampstockar à 45 kg i vartdera tråget. Stockarna lyfts i alternerande ordning med hjälp av ett vattenhjul. De lyfts ca 25 cm, och faller sedan ned på tyget. Genom att de arbetar i motfas kommer tygpacken att långsamt vridas i tråget, och blir på så sätt jämnare bearbetad. I varje tråg kan man stampa ca 6-7 kg tyg åt gången. Med det vattenflöde vi hade lyftes varje stock 30 gånger per minut.

Modern kunskap säger att tygerna kan vara bredare än stamptrågen, och ändå vikas i varpriktningen. I Ull och ylle hade vi läst att, när man stampade de 3 alnar (ca 180 cm) breda vävarna, lade man dem i stampen "med bredden trefaldig". Eftersom vi hade sett många vadmalsräckor med vågiga kanter beslöt vi att vika våra breda tyger på längden innan vi vek ned dem i stamptråget. Det visade sig att vikningen gick upp med en gång, så vi vek istället ned tygerna med varpriktningen parallell med tråget, alltså på andra ledden. Våra tyger blev tydligt rakare i stadkanterna än de vi sett tidigare.

I Ull och ylle står att man stampade varje tyg ca 8 timmar, numera sägs det att det räcker med 2-3 timmar. Vi stampade tygerna olika länge (mellan en och nästan fyra timmar) beroende på vilka typer av tyg vi önskade få, så tjocka som möjligt till ytterkläder eller smidiga, lätta till byxor, kjolar. Det är mycket svårt att bedöma hur det blöta tyget kommer att bli när det torkat; vattenmängden i tyget gör att det är tyngre och känns tjockare än vad det blir senare när vattnet har försvunnit ur tyget.

Vi hade läst att tygerna bara skall vara fuktiga under stampningen, men vi tyckte att det behövdes mera vatten för att tygpacken skulle vridas runt; med för lite vatten vreds den lätt ihop till en kompakt korv. När vi efteråt granskade våra tyger noggrant (bla i motljus) kunde vi se att de var ojämnt stampade - även de som gått i över 3 timmar. Vi tror att stamptiden var för kort för att behandla hela tygräckan. Uppfattningen att man i den typ av stamp som vi använde på Mjonøy kan behandla 6-7 kg i taget i varje ho tycker vi verkar felaktig. Vi tror att en delorsak till ojämnheten är att vi hade för mycket tyg åt gången.

Våra tyger krympte i allmänhet 15-20% på både bredd och längd - alltså avsevärt mindre än vad som nämns i äldre litteratur, där man talar om uppåt 50%. Inget av våra tyger hade uppnått det stadium som de flesta av oss menar är definitionen på vadmal, alltså att inga enskilda trådar kan urskiljas.

De fortfarande blöta tygerna togs om hand på flera olika sätt. Som ett kul experiment lades ett stampat tygstycke ut i en å i strömmande vatten i ett par dygn. Resultatet blev mycket bra - tyget är stabilt med en len yta. Det krympte inte mera och har den bästa finishen. Av de andra tygerna blev ett hårdpressat med strykjärn två gånger på var sida, och sedan hängt till tork.
Ett blev manglat och sedan pressat - då räckte det med en pressning på var sida - och sedan hängt till tork.
Ett blev bara manglat och hängt.
Det längsta kvarvarande tygstycket (ca 20 m) rullades så hårt som möjligt runt ett slätt plaströr. Det rullades om två gånger per dygn tills det kändes nästan torrt - det tog en vecka - och ströks sedan. Här skall vi kanske säga att som strykning räknar vi att man håller strykjärnet i rörelse, pressning är när man trycker ned strykjärnet hårt på ett ställe i taget. Strykjärnet glider alltså inte fram och tillbaka som under strykning.

Den biten som blev rullad och struken var av samma kvalite som den som bara blev hårdpressad. De var vävda av ett 4-trådigt kamgarn 10.000 m/ kg med 8 tr./cm i en 3-skaftsdräll. Man kan känna att styckena har behandlats olika, men skillnaden inte så stor att det motiverar allt merarbete. Att torka tyget hårt rullat på ett rör är det minst arbetskrävande sättet och också det som fick det bästa resultatet i förhållande till arbetsinsatsen - om man nu inte har tillgång till en å med strömmande vatten.

Bilder och mer information:
Mjonøy (öppnas i nytt fönster)
Wendy Sundquists sida (på engelska; i nytt fönster).
Titta också på "vadmalsäventyret" här på Spinnusets sidor!

Litteratur:
Falcot: Traité encyclopédique et méthodique de la fabrication des tissus
   (kan laddas ned gratis i pdf-format från handweaving.net (öppnas i nytt fönster)
Gustafsson: Vadmal - tradition och förnyelse
Hoffmann: The warp-weighted loom
Kjellberg: Ull och ylle

  © Kerstin Fröberg, Ingrid K Hanssen 2003