Bergdala Spinnhus


Jämtlandsdräll - vad är det, egentligen?

Jag lekte med ett par olika vävprogram för dator, lät dem göra en detaljsolvning för jämtlandsräll. De två programmen (ProWeave från Cameron Fiber Arts, Kanada, respektive Fiberworks PCW från Fiberworks, också Kanada) gav delvis olika resultat, och inget av resultaten liknade vad jag väntat mig. Jag bestämde mig för att ta reda på varför. Först av allt behövde jag alltså ta reda på vad som egentligen menas med "jämtlandsdräll".

Jag började med litteraturen: Cyrus-Zetterström: Handbok i vävning, Getzmann: Bindningslära 1 och 2, och Eriksson, Gustavsson, Lovallius: Varp och inslag. Jag tittade också i boken Jämtlandsdräll, men den visade sig bara innehålla färdiga vävnotor (ingen teori). Det var mycket svårt att från de färdiga solvnotorna lista ut vilka regler som följts.

Alla böckerna ansåg att jämtlandsdräll (eller jämtlandsväv) har dubbla inslagssystem, med ett mönsterinslag på tuskaftsbotten. Den kan ha två, tre eller fyra partier. Partier kan bilda mönster separat eller två tillsammans, men aldrig tre tillsammans. När två partier samtidigt bildar mönster måste uppknytningen väljas så att den "bästa" kombinationen av två av tre möjliga skaft sänks.

Jag studerade också några nordamerikanska böcker - mina vävprogram är trots allt därifrån:
Davison: A handweaver's pattern book, Tidball: The weaver's book och några artiklar i Handwoven. Jag försökte också ta reda på vilka regler mina vävprogram använde.

Davison innehåller ingen teori. Tidball säger att man bara kan ha ett jämnt antal partier (två eller fyra), och att bara ett parti kan bilda mönster i taget. Hon skriver också någonting som jag inte alls känner igen från svenska traditioner: att nästan inga jämtlandsdrällar trampas partivis som solvas ( "[...] since few crackle threadings are woven as drawn in [...]") och att det klassiska sättet att väva jämtlandsdräll utesluter tuskaftsinslagen, trampas exakt som solvningen med användande av tre skyttlar med olikfärgat garn ( "[...] the classic crackle method omits the tabby and follows the rhythm of the draft with the use of three shuttles, each carrying a different color of thread.") (Hon har många referenser till Sverige, till Sätergläntan och HV. Hon säger att "jamtlandsvav" inte är någon bra benämning på engelska, och att hon kommer att kalla den "crackle". )

ProWeave tillåter bara jämnt antal partier, dock minst fyra. Programet använder en och samma standarduppknytning, oavsett hur partiuppknytningen ser ut. Dessutom använder det Tidballs "standard"-trampning, oavsett hur partitrampningen ser ut.
PCW ger exakt samma detaljsolvning som ProWeave (och Tidball), men accepterar även ojämnt antal partier. Uppknytningen konstrueras i enlighet med partiuppknytningen. Något är dock feltänkt, för om partiinredningen bara har tre partier i både solvning och trampning så får PCWs detaljsolvning 4 skaft, men uppknytning sker bara till tre. Båda programmen och ett par artiklar anser att man kan ha flera partier (och alltså skaft) än fyra, och ändå kalla resultatet jämtlandsdräll.

Reglerna för hur partisolvning skall ge detaljsolvning varierar också:
Cyrus-Zetterström minimerar antalet varptrådar genom att ta bort avbindetrådar så fort det är möjligt: ett parti som börjar på avbindetråd skall inte ha någon på slutet, och alltså skall nästa parti börja utan. Är partisolvningen hoppande utesluts avbindetrådar hellre än de läggs till.
Getzmann har olika regler - i bok 1 utesluter hon dem om möjligt, men i bok 2 behåller hon dem, speciellt om partiet bara består av 4 trådar. Eriksson-Gustavsson-Lovallius behåller alla avbindetrådar, och lägger till vid partibyte om nödvändigt.
Alla amerikanska källor gör på samma sätt, om de alls för något resonemang.

Partiernas numrering, och detaljer, skiljer också:

bild1

Spelar det någon roll?
Tja - om man vill få en väv med ett mönster som liknar det partimönster man ritat, så spelar det definitivt roll!
Jag tog ett partimönster ur Eriksson-Gustavsson-Lovallius bok:

bild2
Såhär blir detaljinredningen om jag konstruerar den manuellt, följande den bokens regler (svart varp, grått tuskaftsinslag, vitt mönsterinslag):

bild3

Man kan känna igen partimönstret i detaljinredningen.

Såhär blir det om jag gör en manuell detaljinredning enligt Cyrus-Zetterströms regler:

bild4

Antalet varptrådar har minskat från 71 till 64. Man känner igen partimönstret, sedan man bestämt uppknytningen "på bästa sätt": "skaften skall knytas så till tramporna att tre av fyra trådar sänks från de mönsterbildande partierna medan endsat en av fyra trådar sänks från övriga partier".

Som vi ser ger E-G-L:s regler bättre resultat för just detta partimönster.

Såhär blir det om jag gör en manuell detaljinredning enligt Tidball, med hennes inslagssekvens av tre färger:

bild5

Man har inte längre någon överensstämmelse mellan partimönster och detaljmönster.

Om jag låter ProWeave göra min detaljinredning måste jag lägga till ett tomt parti (eftersom programmet kräver ett jämnt antal partier). Givetvis blir det olika resultat beroende på var jag lägger till mitt tomma parti:

bild6

Precis som med Tidballs metod har man tappat bort partimönstret.

Slutligen, såhär blir det om jag låter PCW göra detaljinredningen (svart varp, grå tuskaft, vitt mönsterinslag):

bild7

Även denna gång har man tappat bort partimönstret. På många ställen saknas bindepunkter i tuskaften, eftersom uppknytningen görs för bara tre skaft trots att solvningen blivit spridd över fyra. Detta går att ordna till genom att ändra uppknytningen så att tuskaften omfattar alla fyra skaften, men partimönstret förblir borttappat.

Slutsats: vävningen må vara internationell - ibland använder vi till och med samma ord - men det är ändå inte säkert att vi menar samma sak! Kanske skulle det vara bra om vi använde mera strukturrelaterade benämningar för våra vävar än vissa mer eller mindre slumpmässiga geografiskt relaterade namn?


  © Kerstin Fröberg 2000